Första advent kom och så kom även snön..
Det kändes mysigt att vakna upp till ett vinterlandskap. Vakna upp, titta ut och se stora flingor singla ner.



Nu ska det väl bli vinter på riktigt?

Jag hoppas verkligen det!
Sparkarna står parkerade utanför, pulkorna är utdragna och redan provåkta, "snoräjserna" har körts många gånger upp och ner för den lilla backen vi har utanför sovrumsfönstret.

Det är härligt att se!
Mysigt!



Efter en skön promenad i den fluffiga snön blev det en god lussefika..



I fredags blev det lussekatt och pepparkaksbak. Vi provade en ny glögg, det blev ett gott glas rött, julmusiken strålade i bakgrunden.
Riktigt mysigt..

Trevligt, gott, stämningsfullt.. Allt på en gång:)


Nu rullar vi på, vi fortsätter mysa, tända ljus, tänka glada tankar, ladda inför en härlig vinter..

Det känns bra!
Det gör det...

---

Det är fortfarande grönt därute, ingen snö så långt ögat kan nå..
Det finns dock några fläckar sprutsnö kvar som tappert försöker hålla sej kvar.



Tänker tillbaka och tittar på vintrarna som varit..
Så vitt, så fint, så gnistrande vackert..



Men snart kommer du, snart kommer den, den där härliga snön, den bitande kylan..


Vi längtar efter dej..

---

Ett fint datum..
För några år sedan ville jag göra något speciellt just denna dag..




Men vi får heller inte glömma att varje dag är speciell på sitt sätt..





För 28 dagar sedan glittrade det lite extra..



Det är något väldigt speciellt att tänka på en speciell dag som denna..

---

Igår för ett år sedan satt jag hemma på Paradvägen, i mörkret, framför datorn och läste.
Det jag läste och såg kändes inte bra, det kändes hemskt och jag fick så ont i bröstet..

Idag för ett år sedan, besannades det, det som jag hade känt så länge, det som jag hade läst om, det som jag hade hört om, det som jag aldrig någonsin vågade tänka..
Det stod klart för mej.. det sades rätt ut, -det var bukspottkörtelcancer.

Jag blev arg, förbannad, ledsen, så uppgiven, matt..
Det var en dom, en mening och jag visste redan resten och slutet av den meningen.

Alla förstod, men ingen ville säga något, jag tror vi alla visste hur det skulle bli, jag tror att vi alla va rädda för att tänka tanken.
Det kändes som ett svek att ens tänka tanken.

Så fort jag tänkte gjorde det för ont.

Kämpa!
Det måste man ju, vi måste våga tro, vi måste kämpa och hoppas!

Men när det innersta redan vet den hemska sanningen hur ska man då kunna se varandra i ögonen och våga hoppas?


Jag hoppades så innerligt att det bara var en dröm, att jag skulle vakna upp ur mardrömmen..
Men dagarna gick och allt stod som stilla.

Jag promenerade runt i skogen och tänkte, tänkte på vad jag skulle säga på din begravningen.
Hur kan man tänka på det då?
Samvetet gjorde ont, sorgen gjorde ont, smärtan gjorde ont, mina tankar gjorde ont.
Ja, det var inte mycket som inte gjorde ont!

Hur ska man tänka klart, hur ska man reagera, hur ska man vara?






Ett år har gått sedan det beskedet, då, den värsta dagen i mitt liv. Det kom många tunga dagar efter den..
Jag saknar dej och tänder ett ljus för dej..

Jag tänder många ljus varje dag, och jag tänker på dej!

---