Utan att det känns så går livet vidare..
Det är svårt att inse, det är svårt att förstå och jag blir förbannad när jag inser att jag inte kan påverka det..
Jag vill inte vara arg och jag är inte arg. Känner mej mest ledsen och slut i kroppen ibland..
Önskar fortfarande att jag kunde gå tillbaka, ställa tillbaka klockan, göra om allt..
Jag vet att det inte går men jag undrar om jag någonsin kommer att förstå?!
Jag tror inte att vi som människor är funtade att klara av smärta, men eftersom livet ändå går vidare utan att vi kanske vill det eller ej, så har vi inget val.
Hur mycket jag än gråter eller skriker inombords, så stannar det inte till..
Allt suddas ut men det finns ändå inristat därinne.
Jag inser varje dag att jag måste försöka ta till vara på det, på det bästa sätt som jag förmår för dagen.
Jag kan inte spela glad eller inte låta mej vara ledsen, men jag får inte heller få dåligt samvete över att jag mår bra och är lycklig.
Jag måste få gråta över saknaden, och känslan över att jag inte gjorde allt..
Jag måste få torka mina tårar och inse att jag gjorde allt vad jag kunde..
Jag är ändå bara jag i det stora hela, jag kan inte göra underverk, fast jag så innerligt hoppas att jag kunde.
Nu förstår jag hur liten jag egentligen är..
Vi vet alla att livet tar slut, ibland lite för fort, ibland oväntat, ibland alldeles för tidigt, ibland och oftast helt utan svar.
Jag försöker sätta svar på mina egna frågor för att på något vis kunna gå vidare, för att få ett avslut..
..eller för att få en ny början!
Lika mycket som att vi vet att liv tar slut, så vet vi att nya liv kommer till.
Det är fantastiskt, och det är något som gör livet mycket ljusare då allt känns mörkt..
Det är det jag tänker på när jag ligger ensam i min säng och inte kan somna..
