Idag när jag skulle till jobbet gjorde jag en riktig "höftkrossar" krasch..
En intet ont anande isfläck gömde sej under snön, jag gick, jag halkade, jag räddade första "halket", men sedan for jag rätt ner i backen på höften, aj!

Förstår att rullatorkörare och kryckbärare håller sig inne, för isen är för jäkla hal!


Mina vader känns som onda små krumpna russin när jag vaknar.. Det tar säkert tio steg innan jag kan gå upprätt.
Nu har jag även fått lite höftkramp efter dagens skidåkning!


Jag har varit ute i Alvesta alperna, Hanaslöv och kört sitski.




Tror alltid att jag är bättre än jag är.. och jag släpper på alldeles för mycket för att inte verka feg, hehe!
Backen är inte jättebred och faktiskt ganska brant på sina ställen. Ja, i sitskin kändes det lite brant.

Mycket folk och massa små kids som ska åka för nära för att kolla in mej, nyfikna helt enkelt. Lite stressande för mej då jag inte har jättekoll på min sitskiåkning:)
Barn är för roliga!
De tittar verkligen, funderar och undrar..




Hör bakom ryggen:
- mamma, vad är det för något, ska jag fråga henne, ska jag fråga?
- det är ju en sådan enskida ser du väl (svarar mamman lite irriterad efter allt tjat)
- ja, men varför åker hon sådant, vad är det?
- ja men.. ssssch.. (svarar mamman)

Jag vänder mej om och ler, berättar vad det är, en sitski, varför jag åker i den, berättar att jag inte är funktionshindrad utan att jag är instruktör och tränar lite. Att det är till för dem som är skadade eller sjuka på något sätt..
Barnen har massor av frågar, mamman står och liksom instämmer.

Alla tittar, men det är bara barnen som vågar fråga mej..
De frågar vad jag är för sjuk, om det är svårt att åka, om det är svårt med balansen, hur liften fungerar.



Jag får många nya kompisar:)
Två tjejer i 10 årsåldern släpper före mej i kön (tycker säkert synd om mej då jag kämpar mej fram, stakandes i den slingrande liftkön till den sega liften)

De tyckte att jag var duktig på att åka! Jag frågade om de ville "raca" ner, men de vågade inte..hehe!
Söta!!

Det blev en del krascher och snösprut i ansiktet.


Skidåkning är bland det bästa jag vet!
Det är en fantastisk känsla, man blir glad och lycklig och farten är härlig!

Det som är ännu bättre och mer fantastiskt är att alla kan åka skidor. 

Liten som stor, ung som gammal.
Vilket funktionshinder du än har så kan du få känna hur det är att komma upp i backen, känna snön under skidan/skidorna, farten och den otroligt härliga känslan.

Det som är synd är att många inte känner till det..
Ingenting är omöjligt ! - som Gunde skulle sagt:)



Nu blir det lite aftersitski:)