Den dagen- den sorgen..
Igår för ett år sedan satt jag hemma på Paradvägen, i mörkret, framför datorn och läste.
Det jag läste och såg kändes inte bra, det kändes hemskt och jag fick så ont i bröstet..
Idag för ett år sedan, besannades det, det som jag hade känt så länge, det som jag hade läst om, det som jag hade hört om, det som jag aldrig någonsin vågade tänka..
Det stod klart för mej.. det sades rätt ut, -det var bukspottkörtelcancer.
Jag blev arg, förbannad, ledsen, så uppgiven, matt..
Det var en dom, en mening och jag visste redan resten och slutet av den meningen.
Alla förstod, men ingen ville säga något, jag tror vi alla visste hur det skulle bli, jag tror att vi alla va rädda för att tänka tanken.
Det kändes som ett svek att ens tänka tanken.
Så fort jag tänkte gjorde det för ont.
Kämpa!
Det måste man ju, vi måste våga tro, vi måste kämpa och hoppas!
Men när det innersta redan vet den hemska sanningen hur ska man då kunna se varandra i ögonen och våga hoppas?
Jag hoppades så innerligt att det bara var en dröm, att jag skulle vakna upp ur mardrömmen..
Men dagarna gick och allt stod som stilla.
Jag promenerade runt i skogen och tänkte, tänkte på vad jag skulle säga på din begravningen.
Hur kan man tänka på det då?
Samvetet gjorde ont, sorgen gjorde ont, smärtan gjorde ont, mina tankar gjorde ont.
Ja, det var inte mycket som inte gjorde ont!
Hur ska man tänka klart, hur ska man reagera, hur ska man vara?
Ett år har gått sedan det beskedet, då, den värsta dagen i mitt liv. Det kom många tunga dagar efter den..
Jag saknar dej och tänder ett ljus för dej..
Jag tänder många ljus varje dag, och jag tänker på dej!
Kommentarer
Trackback
