Flyget gick till Växjö..

Det kändes, det kändes verkligen mycket när vi rullade in i Växjö, så många minnen.

Jag har inte varit där sedan dagen, urnsättningen.

 

Det känns som om jag irrar runt där, kör runt i rondellerna, det finns liksom ingenstans att åka längre. Nu åker jag till graven för att hälsa på er.

 

Ibland gråter jag hela tiden, ibland gråter jag bara inombords. Det gör mest ont när jag väljer att behålla mina tårar för mej själv..
Det känns tomt att gå till graven, det känns ännu värre att lämna den, att lämna er.

 

Några fina blommor får pryda er, den platsen, dit jag får gå för att hälsa på, för att få vara nära.

 

Idag skulle du älskade mamma ha fyllt 56 år och jag kan varken skicka blommor eller slå dej en pling för att gratta dej.. men det står fina blommor på din grav. Jag önskar jag kunna gå dit varje dag med de finaste av blommor.

Jag har tänt ditt ljus flera gånger idag, även pappas och såklart Alex ljus. Tänder hans dopljus varje dag och han gillar när jag blåser ut det. Tror han tycker att röken är lite häftig:)

 

Det är så mycket jag skulle vilja säga dej, så mycket jag funderar över, så mycket jag vill visa dej..

Idag vill jag bara säga att jag älskar dej och hoppas att du och pappa tar hand om varandra.

 

 

 

 

 

Ett år har gått, ett år av otrolig saknad, ett år utan dej.. 

Inte en dag har passerat utan att jag har tänkt på dej, inte en dag utan saknad.

 

Hur kan dagarna ha gått så fort? Hur har jag orkat?

 

Ett år utan din röst, din värme, din kärlek, din vänskap..

 

Alla dina sms finns kvar, jag läser dem ibland på kvällarna. Då känns du nära men ändå så långt bort.
Det känns fint att läsa, fast det gör ont.

Det kommer aldrig komma något mer sms från dej. Aldrig mer kommer du att ringa.. 

 

Jag blir för ledsen, det är för jobbigt att tänka på det.
Det gör för ont i hjärtat..

 

Vet du att varje gång jag tar på mej en av dina tröjor så nosar och slickar Lisa på dem..

Varje gång en liknande volvo rullar förbi reagerar hon..

När någon med permobil glider förbi ser jag att hon tittar lite speciellt..

 

Varje gång jag tittar på Lisa ser jag dej..

Hon påminner mej om dej varje dag..

 

 

 

 

 

 

 

Den 13 april skulle du, älskade pappa fyllt 60 år..

Jag kan inte riktigt förstå att vi aldrig kommer att träffas igen.

 

Jag känner lukten av cigarettrök och kall vinter, jag ser dej framför mej. 

 

Du hade nog varit hos oss nu. Du hade tagit några fina åk i backarna. Du hade mått bra..

Du hade kännt dej stolt, en stolt och glad morfar. 

 

 

 

När jag sjunger för dej,.. så bränner det i mina fötter, det sprider sej upp över hela min kropp, tills den brännande känslan fyller mina ögon och rinner över..

 

Rinner över av tårar..

 

 

Jag har förändrats, jag har tappat en del av den jag var. 
Jag är fortfarande full, fylld av känslor och tankar..men dock så tom.

 

Tomheten går inte att ta på, känslorna är svåra att bemästra, saknaden upptar allt och jag fylls och rinner över om och om igen..

Livet för mej är inte oändligt och jag funderar på hur kort livet egentligen är med tanke på hur länge jag ska vara där borta, då jag inte är kvar här..

 

 

 

För ett par år sedan satt vi i bilen och du gav mej dikten, den du tyckte va fin, som du ville ha..

Jag tog emot den, läste den, såg in i dina ögon, som tårades..

Tanken på att en dag behöva läsa den på riktigt, att använda den, att den skulle finnas där i en liten annons med ditt namn, en ros..

Inte du, inte så snart, inte än, aldrig..

 

 

Den fanns i min plånbok varenda dag, jag läste den och varje gång grät jag.

Tårar..

 

Du gav mej koder, du sa att jag skulle ha dem..

Jag tog emot dem, skrev upp dem, såg in i dina ögon, som tårades..

Jag grät inte just då, men nu gråter jag..

 

Det var dags, jag ville inte lämna dej, du såg så svag ut..

Jag ville bara krama om dej, för alltid.

Vi såg in i varandras ögon, du sa:

Jag vill verkligen bli bra, jag vill, jag vill kämpa..

 

Jag önskar jag hade stannat, bara lite längre, bara några dagar till..

Jag önskar jag hade berättat, det jag då visste, vad som höll på att hända inom mej..

Jag önskar så att jag hade frågat dej mer, berättat mer, kramats mer..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ni hade varit så stolta över mej. Ja, för jag hade ju berättat in i detalj hur duktig jag var.

Jag har gjort det i mina tankar och drömmar om och om igen.

Berättat för dej mamma..

Om allt, hur jag mådde, vad jag tänkte, vad jag kände, 

 

Varenda dag vill jag berätta hur jag mår, hur jag känner, hur jag tänker.

Men det kan jag inte, jag kommer aldrig någonsin mer kunna berätta för dej, om allt.

 

Men mamma och pappa, han är så fin och vi gör det så bra. Jag tror att han har Kristoffers blå ögon och mina gosiga äppekinder, såklart:)

Han är blond och alldeles underbar, öron så fina, hans fötter och tår är precis som mina- underbart knasiga men finast, hans mjuka hud går inte att sluta pussa på, jag frågar varje dag om jag får äta upp honom:)

 

Jag känner mej så lycklig för varje stund jag får titta in i hans ögon, varje gång jag får det där leendet tillbaka som bara säger- mamma du är det bästa som finns.

 

Mamma, är det bästa som finns och jag saknar dej så mycket att jag många gånger inte vet vad jag ska ta mej till.

Hur kunde det bli såhär?

 

 

Jag saknar våra promenader i skogen..

 

Älskade mamma, min fina vän,

du frågade vart du va, du ville hem..

 

Så ont att se dej försvinna,

jag försökte det lilla hoppet finna..

 

Jag saknade dej redan då,

långt innan du var på väg att gå..

 

Min glada fina mamma var långt bort,

och tiden för dej här blev alldeles för kort..

 

Mamma, jag behöver dej här,

för mej själv och den lilla bebis jag bär..

 

Du blev så glad och tårarna rann,

så lycklig för att jag och Kristoffer varandra fann..

 

Jag vill ju dela allt det här med dej,

den bubblande känslan som finns inom mej..

 

Jag önskar så att du kunde vara kvar,

men jag vet hur mycket du saknade far..

 

Det blev en sådan tomhet när pappa gick,

det försvann en livsglöd som du aldrig återfick..

 

Livet känns tomt och kallt.

och det är svårt att se en mening med allt..

 

Men jag försöker minnas dej precis som du va,

den underbara mamma när du mådde bra..

 

Den glada och spontana,

då du lös av självförtroende och världsvana..

 

 

 

Vilken fin dag, solig dag, en dag full av energi..

 

 

Rumpan i vädret, strama baksidor, framtung av kotten i magen..

Tävlingsmänniskan i mej försvinner aldrig:)

20 minuter tog de, att fylla mitt spann med gubbar.

 

Fina, stora, saftiga, solmogna gubbar..

 

 

Jordgubbstårta och jordgubbspaj med termoskaffe i solen efter plockandet gorde susen..

 

 

Krasse i långa rader, änglatrumpeter så höga mot skyn, gladioler så vackra..

 

 

Det blev flytt för lilla gotländskan från gröna Småland till vita Årefjällen..

Vi tror hon gillar´t :)

Vädret för morgondagen ser fint ut, -10 och sol!

Det kommer att bli en bra vecka..

Vinterstudion med damernas slalom, herrarnas slalom, längdåkning..

Nya studenter har kommit till Åre för skidåkning, ( party är väl dock prio ett:), det är många ute i pisterna idag.

Det snöar lite lätt och kylan biter, men jag tror att det är finfint därute.

Jag har beställt nya bindningar till mina skidor. Mina feta skidor som fortfarande står härinne, i väntan på att få komma ut och prova snön. Jag har nya Hestrahandskar, jag har ett par nya hårda pjäxor, stavar finns det gott om.

Garderoben är full utav mössor, mina mössor..

Det finns snö, mycket snö..

Stendalen öppnade förra veckan. Nu i veckan som kommer hörde jag att Tväråvalvet ska öppna, vilket är tidigt, vilket är riktigt roligt:)

Det är lite folk, lite gäster..

Idag på en söndag är det väldigt lugnt i backen. Då det är bytesdag.

Klockan 8 imorse var jag på gymmet. Försöker bli stark, få bra balans, bli stabil..

För jag vill snart ut och njuta av det som jag gillar allra mest,

Det var ju lite därför vi flyttade hit..

För skidåkningen, vintern, snön!

Nu får jag utöva det sittandes framför tv:n, med virknålen i högsta hugg.

Det blir mycket gjort, det blir många mössor:)

Det blir också många plåster.. och det blir ett knöligt långfinger.

Men det blir fina mössor:)

Köp en och sponsra skidskolan, så kan fler få möjligheten att göra det bästa som finns..

Få uppleva farten, vinden, snön, känslan, glädjen..

-med att få åka skidor!!





Snart är det min tur..

På något sätt tror jag inte att jag har förstått det.

Jag tänker på dej och undrar när du ska komma hit till oss och se hur vi har det. Åka skidor ihop..

Jag vill visa hur fint vi har det, hur mysigt vi bor, hur härligt det är häruppe.

Jag önskar att jag hade kunnat visa dej allt det, men jag vet att det inte kommer att hända.

Jag hoppas du ser oss ändå, jag hoppas att du hann känna det innan du lämnade oss.
Jag hoppas att du förstod hur tacksam jag var för allt.. allt du visade mej..

Dagarna går och ibland tänker jag inte på dej..
Jag har fullt upp med att tänka på mej själv, på att hålla humöret uppe, på att försöka se allt det där som faktiskt är riktigt bra.

Vissa dagar vaknar jag upp med ett hål i bröstet, då jag tänker på allt och önskar att jag bara kunde blunda från allt.
Det är otroligt jobbigt att se någon som man älskar så mycket må dåligt.
Det är så tungt att bära andras sorg..

Det är svårt att hantera.

Årskrönika..
Alla tittar tillbaka på året, minns de glada stunder, alla skratt och alla tårar..
Vi vet att livet inte alltid är lätt.
Men ibland känns det som om motgångarna bara fortsätter..

2011 kom lilla Molly, otrolig känsla och vilken glädje..
På dopet va alla där men inte Mollys farfar..

Vi var på ett fantastiskt fint bröllop i september..
Känslofyllt i kyrkan, många glädjetårar som föll,..
Inom mej knöt det sej, jag kunde inte låta bli att tänka,
" pappa kommer inte att vara med på mitt bröllop"

Det är tankar som gör mej ledsen, det gör ont..




Jag blir påmind om dej.. vissa stunder, snön, situationer som jag hamnar i dagligen..
Jag blir oftast glad när jag tänker på dej, all vår tid i backen, i någon liten stuga, innan tävling- då jag alltid var väldigt nervös och irriterad på dej ( men du vet vad det berodde på, jag var inte arg på dej:)
Mellan åken, ditt peppande, du tyckte alltid jag var så bra..
Körde jag ur, sa du alltid,
- du körde riktigt bra till mellantiden, hade du kommit ner hade du varit med i toppen.

Du fixade mina skidor sent in på natten, du bar mina grejer, du tog mitt dåliga humör innan start.. jag tjatade och va rädd för att komma försent..
Vi hann oftast..

En gång va vi sena till start, störtlopp, jag hann inte besikta. Du behöll lugnet och sa att jag bara skulle köra, att jag visst skulle klara det. Bara att följa spåren, färgen..
Hm, gick väl sådär.. men jag kom ner.

Du körde upp till Gällivare över helgen, bara för att se mej köra.
Jag flög åt fanders i hoppet, kraschade och det blev inget mer åkandes den helgen.
Men Du var där..

Ja, du var oftast där.. Vid alla mina flyttlass, alla tävlingar, träningar..

Jag försöker se dej som du var då, men det som gör så ont nu, det är att bilden som finns i mitt huvud, bilden jag har på dej är den dagen, den sista dagen, den kvällen du bara låg där..

Jag ser dej ligga där, liten, svag, inte alls den starka pappa som du alltid visade. Visst har du mått dåligt, visst har det varit många gånger då man hellre hade sett dej bryta ihop, men du körde alltid på. Allt ordnar sej..

Jag blir rädd när jag tänker på det, det känns som om jag inte får prata om det..som att jag inte ens får tänka på det.
Jag höll din hand, du höll min, sen bara försvann du, du blev helt kall och hård..
Hur kan det gå så fort?

Dina ögon, ditt ansikte, din mun, ditt bröst..
Allt var så tomt och allt var borta.

Jag orkar inte tänka på det, men ibland kan jag inte välja..



Det här året, årsskiftet tänkte jag inte på något.
Jag lovade inget, inget löfte..
Jag vet nu att det är så mycket som jag inte kan påverka.

Jag försöker att inte se för långt, jag försöker att inte längta för mycket, att springa igenom dagarna, att vänta på morgondagen..

Jag försöker se varje dag, försöker ge allt av mej själv, försöker tänka på mej själv..

Jag vet att JAG försöker så gott jag kan, att jag gör mitt bästa.
Intalar mej själv att det inte var mitt fel, att jag inte ska ha dåligt samvete, att jag gjorde vad jag kunde.




2011.. Jag fyllde visst 30 år!
Tänk, va fort det gick..
Hm, då var man 30 år, känns mycket när jag liksom känner på det.


Det har hunnits med mycket under dessa år när man tänker tillbaka.
Kanske ska man sluta tänka tillbaka så mycket?





Nu är det väl framåt som gäller?

Jag tänker på något som gör mej glad, lyssnar på en bra låt, tittar runt här i lägenheten och inser att vi bor riktigt bra, tittar ut genom fönstret och ser all snö, Åreskutan..
Tänker tillbaka på veckan som varit. Vilken bra jobbvecka, alla så glada och nöjda!
En kram från en kollega, som helt enkelt tackade för en rolig vecka, varma kramar från gäster som åker hem till England med ett leende på läpparna..
Sålda jubileumsmössor, beställningar,..
Skratt, applåder, pigga ögon, energi, livsglädje och livslust...






Jag försöker.. och ibland gör jag det riktigt bra!!